Vi har ansökt om en tid att få möta er!
Genom fax 24 jan.-00, mail 8 feb.-00 och nu sist brev 23 feb.-00
från Bengt Eurenius med nedanstående innehåll och referenser till det tidigare kontaksökandet:

"Stockholm den 23 feb 2000
 

Till justitieministern

Nedanstående förfrågan har sänts tidigare per fax
den 24 jan 2000 och per e-post den 8 feb 2000
(till statsrådsberedningen), dock utan att vi fått
något som helst svar, varför vi nu vänder oss
denna tredje gång till justitieministern.

Förfrågan om sammanträffande med statsministern/vice statsministern och justitieministern för en protest och en diskussion om hur man kan hantera sexualiserat våld i samhället.

Vi är en grupp människor som engagerat oss i hur situationen ser ut för dem som blivit offer för våldtäkter. En del av oss är själva offer och har kunnat berätta, helt eller delvis, om sin situation. Andra av oss är utomstående som engagerat oss. Vi finns spridda över hela landet och har hållit kontakt med varandra på olika sätt via Internet, som i detta fall varit ett utmärkt kommunikationsmedium eftersom man där kan välja den grad av anonymitet man själv önskar. Få medier erbjuder denna möjlighet till direkt kommunikation med bibehållen anonymitet för den som så vill. Detta har varit ett utmärkt sätt att utbyta känslor och erfarenheter för dem som drabbats. Många vill där inte direkt framträda med namn, dels för att man aldrig vet vilka människor på Internet som skulle kunna få idén att missbruka det, dels av rädsla för de våldsverkare de varit utsatta för och naturligtvis också i omsorg om den egna familjen. Sviterna efter det som varit och rädslan för nya övergrepp sitter djupt.

Gunilla Wolde, som kanske är mest känd som författare till barnböckerna om Totte och Emma, startade proteströrelsen när hon en dag fick e-post från Caroline, en flicka i Helsingborg som varit utsatt för en våldtäkt. Med uppbjudande av en ovanlig envishet och med hjälp utifrån har Caroline lyckats förbättra sin situation. Efter starten av internetverksamheten har antalet websidor i ämnet vuxit och blivit omfattande när efter hand många flera trätt fram med sina erfarenheter och berättelser.

Det framgår ur det material som vi samlat att de som utsatts för våldtäkter far mycket illa. Inte bara av övergreppet som sådant. Tiden efter övergreppet visar sig bli ett långvarigt inferno på många olika sätt. Förutom det personliga lidandet som ofta gränsar till självmord, så kan vi konstatera åtminstone två mycket viktiga saker.

Det ena är samhällets bemötande av våldtäktsoffren. Detta är i ett mycket kritiskt läge för offren som är hyperkänsliga för all sorts ifrågasättande av dem själva och som på alla sätt söker stöd och bekräftelse från de instanser där de söker hjälp. Många vågar inte ens detta. Vi konstaterar att det i oroande många fall saknas insikter om våldtäktsoffers situation och därmed en bristande professionalitet i bemötande och hjälp. Detta gäller mycket ofta i sjukvården, hos sociala myndigheter, försäkringskassa, polisväsende - och i rätten! Märkligt nog uppges det ibland att kvinnojourer, som ju är vana vid att ta hand om misshandelsfall, inte nödvändigtvis kan hjälpa våldtäktsfall lika bra. Våldtäkterna blir angrepp  av den innersta personligheten i ännu högre grad än en ren fysiskt misshandel. Ofta finns båda med.

Många fall av våldtäkt på senare år har blivit mycket uppmärksammade. Vad som däremot tycks vara betydligt mindre känt är offrens känsliga situation. För att fullt ut kunna förstå och hjälpa offren måste man ha klart för sig hur djupt offren påverkas. Efter ett övergrepp följer ofta många års kamp och lidande för att återvinna självförtroendet och tilliten till omvärlden. Denna kamp försvåras ofta av okänsliga bemötanden, baserade på okunskap.

Det andra gäller en oklar lagstiftning som inte fullt ut tycks ta hänsyn till offrens situation i själva övergreppet. Här finns en hel del som vi anser böra granskas och ändras på. Exempel är begreppet "vanmakt" i Brottsbalkens kap. 6. Givetvis måste man hålla på rättssäkerheten i dessa svåra fall, liksom eljest, men fortfarande händer det att offret för ett övergrepp påläggs delaktighet i ansvaret för  övergreppet. Samtidigt som man tar förvånande mycken hänsyn till förövare.

Vi anser också att det ibland finns en överensstämmelse mellan våldspornografi och gruppvåldtäkter bland yngre, något som på senaste tid uppmärksammats, fristående från oss.

Av dessa ovannämnda skäl skulle en grupp från oss vilja sammanträffa med både statsministern/vice statsministern och justitieministern,  angående bl a bemötandet och hjälpen till offren resp lagstiftningen och den praktiska hanteringen i rätten.

Vi skulle önska att få detta möte till stånd under mars månad 2000, därest detta är möjligt. Det är svårt att säga hur många som kan komma. Det blir något vi måste höra efter bland dem som är med i proteströrelsen. Men säg, som en tumregel, att vi blir högst 30 personer (kanske mindre) och att vi kan få en halvtimmas diskussion med både statsministern/vice statsministern och justitieministern om detta känsliga och mycket problemfyllda ämne.

Naturligtvis vill vi, som kännande medborgare, överlämna vår protest och med denna det material vi samlat - att granskas och diarieföras. Men allra främst önskar vi få den seriösa diskussion som vi själva anser alldeles nödvändig och som vi också anser oss skyldiga alla dem som stött oss och lämnat sina röster och sitt förtroende till oss.

Med vänlig hälsning och hopp om svar om en tid för möte,
 
 

.................................................................
Bengt Eurenius

Bengt Eurenius
Pilgrimsvägen 54C, 1 tr.
126 48 HÄGERSTEN

Tel/fax/arbete:  08-645 44 54   / 08-84 1931    / 08-16 1201
e-post: beur@ettnet.se  "
 

Samt ett mail från mig  daterat den 14 mars -00 som sänts till samtliga berörda instanser.
Fick telefon från regeringskansliet den 16 mars, med löfte om att påminna åtminstone justitiedepartementet att ta kontakt med mig, för sista mars.

Men vi har inte fått svar.
Varför har ni inte svarat???
Varför får vi inte överlämna en dokumentation om det sexualiserade våldet i Sverige till just er som kan göra något för att förhindra det?
Varför skall vi tvingas gå in bakvägen med rekommenderade brev…?
Eller i vår upprördhet ställa till upplopp utanför ert residens?
Varför tillåts inte vi och offren, för det sexualiserade våldet, att tillämpa en demokratisk rättighet…den att tala med vår statsminister en stund om vad som sker i hans samhälle?
Eller åtminstone med en tillförordnad representant för honom?
Varför denna tystnad?
 

Sen augusti 1999 har jag med hjälp av många medmänniskor från samhällets alla hörn, samlat ihop tragiska vittnesmål från offer, bevisad statistik, arga inlägg, tipps till olika hjälporganisationer, länkar till andra vittnens sidor och så även till anslagstavlor. Allt detta har blivit till en mycket stor hemsida, som också blev en protest över det som förekommer så rikligt i vårt land…våldtäkter.

Under arbetets gång har jag fått uppleva, att det är värre än jag ens i min vildaste fantasi kunde föreställa mig, då Carolines första mail kom till mig  i augusti-99 Hennes nödrop, som blev impulsen att lägga upp en hemsida om sexualvåldet. Det här blev ett tungt arbete och jag har, som medmänniska tagit mycket illa vid mig i min tro på det  demokratiska välfärdssamhället.

Det ville jag och några till tala med landets regering om!
Och då samtidigt överlämna dokumentationen i form av CD-ROM med allt innehåll; såsom hemsidorna, de i mappar liggande första e-postbreven, samt protestlistan och skrivelsen med aspekter, vilken vi varit många om att utforma.

Vi ville bara att  ni skulle sätta er ned…en dag - endast en dag - och titta in i den värld, som finns mycket nära er på gator, torg, parker och i hemmen. Att ni med medmänsklig empati skulle kunna se det lidande som åsamkas så många…inte minst barnen.

För en dag skulle ni ta del av det…och därefter ta med er känslan ut i det praktiska politiska livet… Se och förstå att  lagarna gäller inte för alla.
Att det är just ni som kan ändra detta faktum.
Bara ni kan det!!

Med den vetskapen tror jag ni -  vår regering - kommer att se till att den grova rättslöshet för samhällets offer försvinner…Det är ni som handhar resurserna att kunna göra det genom lagar, tillämpning av lagarna och ekonomiska insatser i förebyggande syfte.

Jag trodde vi hade demokratisk rättighet att besöka er genom tidsbeställning och på ett hederligt vis lägga fram vårt budskap…
Men det har nu visat sig att vi, och offren vi talar för,  inte ens har den rättigheten utan måste skriva  ett öppet brev till er, genom mediorna, för att alls nå er!!

Gunilla Wolde
Författare/tecknare
och ansvarig för hemsidan om våldtäkter.
Telefon 0171-891 40
e-post: gunilla.wolde@telia.com