Hej...
Jag läste just sidan om
dessa övergrepp från samhället.
Jag kan bara säga att tyvärr
känner jag igen mig i mycket utav det som skrivs.
Som liten blev jag utsatt för
sexuella övergrepp åtskilliga ggr.
Som tonåring började
de psykiska problemen att hantera det på allvar...
Jag hade förträngt
detta i flera år.
Än idag förtränger
jag vem gärningsmannen är.
Ja, det låter otroligt.
Jag förväntar mig inte
att någon ska tro mig, för så har jag alltid blivit bemött.
lll
Genom regelbunden kontakt med
en olegitimerad kvinnlig psykolog
fick jag drömmar som återkom
hela tiden.
Mitt inre började bearbeta
möjligheten att ta emot informationen jag lagrat och "glömt".
Vi hade inte ens samtal om något
liknande, så det här är inte framkallat av fantasier...
Jag började berätta
för henne om mina drömmar och hon LYSSNADE!
Försiktigt ställde
hon frågor om mitt nuvarande liv.
Frågor om min sexuella
syn och kapacitet.
Jag minns att jag darrade i hela
kroppen och kände mig overklig.
lll
Det var dags att förstå
anledningen till varför jag kräktes och
kastade bort min pojkvän
mitt under kärleksakten,
varför jag inte kunde se
en porrtidning eller film hemma hos någon
utan att bli rädd att jag
var i utsatt position.
Dags att inse grunden till rädslan
jag har för äldre män,
mörker, ensamhet och samtidigt
folkmängd.
Jag är splittrad.
När jag just kommit så
långt vill jag försöka jobba fram ett ansikte.
Men jag reagerade så starkt
att jag låg hemma i dagar och kräktes,
grät, skakade och försökte
ta mitt liv.
Patetiskt försök visserligen.
Bara lite skärsår
i armen.
Men all ångest bakom den
handlingen...DÄR ligger något verkligt.
Jag mådde så dåligt
att jag inte kunde gå till min psykolog.
Då man behöver dem
som mest kan man inte gå dit.
NÄR SKA DE FÖRSTÅ
DET?!
lll
Just denna psykolog slutade i
och med att hon inte var legitimerad.
Innan och efter henne har jag
slussats runt till ett 50 tal.
Man ska in i rummet.
Sätta sig ned och le.
Berätta samma historia om
sig själv IGEN.
Robotliknande upprepningar.
Och alltid utelämnar jag
det som jag kom fram till hos henne.
Jag är sjukskriven heltid
pga "ångest".
De slänger över mig
olika psykopharmica och ökar dosen varannan månad.
För jag "blir ju inte bättre".
lll
Nej tacka fan för det.
Ni ger mig 30 minuter i ett neddraget
rum en gång i månaden,
med en manlig psykolog som säger
åt mig att "skärpa" mig
om jag någon gång
gråter.
Han sitter med glas artad blick
och tittar diskret på någon av hans 5 klockor i rummet.
En klocka åt varje riktning
samt en på armen.
Tid är viktigt.
Jag är tid.
Onödig tid.
lll
En gång ringde jag dit
då jag mådde så
dåligt att jag inte kunde komma dit.
"Ja, men vi kan inte förlänga
din sjukskrivning om du inte kommer hit
så vi kan ge en rätt
bedömning."
JAG KAN INTE KOMMA FÖR VARJE
DAG ÄR ETT HELVETE!
Jag är så glad om
jag vaknar, klär mig, äter något, tittar på en såpopera,
städar lite och diskar, lagar middag och ringer någon för
att småprata.
Det är en bra dag för
mig.
lll
En dålig dag kliver jag
inte upp,
ligger gråtandes eller
apatisk under täcket,
kryper in mot elementet,
skär mig i armarna
och känner till vilken last
jag ligger samhället.
Det är en omöjlighet
för mig att åka komunalt.
Omöjligt att vara i stan
och shoppa.
Kan inte sitta på resturang
och verkligen inte bio.
Kan inte åka någonstans
om inte mina närmaste kör mig.
Taxi är uteslutet för
chaffören är en potentiel våldtäktsman.
lll
Varje pojkvän jag haft
är ett "perverst äckel
som gillar att ha sex och där
emellan inte är nöjd
utan ska vara otrogen och onanera
till de hatade porrfilmerna eller tidningarna".
Så ser jag det.
Medans de flesta ser det som
vanlig sexuell drift.
Drift?
lll
Nej, jag kan gå på
länge till, om åsikter och känslor.
Men jag måste hejda mig.
Jag kan känna igen mig i
mycket ni skrivit.
Jag ger mitt FULLA STÖD
och FÖRSTÅELSE för all ångest,
hopplöshet och känslan
att vara till besvär "för kanske att jag hittar på".
Så blir man bemött
i samhället.
Ingen vill ansvara för
incest, våldtäkter och övergrepp.
Jämlikheten är ett
skämt.
Innan den utvecklats till fullo
kommer vattnet att ha tagit slut på jorden.
Men det är inte det vi begär...
Vi vill ha förståelse,
någon som tar sig tid,
den hjälp man är berättigad
till och någon som lyssnar med ett öppet sinne.
lll
Se till att vakna, alla politiskt
ansvariga!
Samhället rasar och ingen
verkar vilja ta tag i konsekveknserna.
Tack för att du tog dig
tid att läsa mitt mail.
Marie
Till
protestlistorna
Maila
Gunilla Wolde
med din protest mot kvinnovåldet
alla kategorier!
Stäng fönstret och
du kommer åter hem.