En del får en lite drömmande blick när småbarnsåren kommer på tal. De minns blöjorna som man fick knyta med plastpåsar och vällingen. Jag har inte alls den känslan. Småbarnsåren var okej men jag minns mest saker som att inte få sova hela natten och detta ständiga pulsande i snö.
Nu är det ju inte snö året runt i Göteborg. Min känsla går dock inte hand i hand med statistiken för snö i Göteborg. Jag tänker tillbaka på småbarnsåren och ser liksom drivor omkring mig och barnen året om. Jag minns hur jag då drömde om att sova hela vintern, det gör jag ju ännu för katten!
Jag kan ge ett exempel på detta moment som har etsat sig fast i mitt minne:
Båda barnen är på dagis. Klockan är 18.05 och jag är fem minuter försenad till dagis (det hette så då!). Där sitter de och äter morot och ser på barnprogrammen på tv. Jag får be om ursäkt och sedan dra på ungarna overaller för vi ska gå hem i snön. Det tar vanligtvis 10 minuter men nu går det i snigelfart.
När vi kommer hem är huset kallt och det blir till att dra igång element samt börja laga mat. Ungarna är gnälliga så jag kastar in dem i ett bad. Därefter får de äta köttbullar med ris vilket inte är deras favorit.
Det blir sedan godnattsaga och så börjar mina förberedelser för nästa dag.
Är det något att sakna? Nej, skulle inte tro det.
När jag har pratat om saken så tar folk upp att jag minsann inte har något emot att gå ut med hunden då det är snö utomhus. Men en hund mina vänner är inte ett barn. En hund är en hund och den gör som man säger utan gnäll. Så är det med den saken!
