Jag tyckte det var en bra rubrik för att skoja lite med er om ni hade glömt bort att det var Mark som genomgick den för ett år sedan. För över ett år sedan så bestämde sig alltså Mark bestämde för att gå igenom hårtransplantationen och vilken resa det har varit. Jag minns farhågan och de otaliga diskussionerna vi hade om det. Det var mer än bara ett kosmetiskt ingrepp för honom; det handlade om att återvinna sitt förlorade självförtroende och på sätt och vis återta en del av sin ungdom som verkade ha glidit undan obemärkt.
Jag kunde verkligen förstå honom. Själv har jag längre brottas med att försöka ta bort hår i ansiktet på ett permanent och estetiskt vis. Periodvis har jag verkligen mått dåligt av allt detta ludd i ansiktet så för mig var det självklart att Mark behövde göra något åt sin skallighet. Att se honom brottas med dessa känslor var en påminnelse om hur sammanflätad vårt fysiska utseende är med vår självuppfattning.
En intensiv process som var ganska jobbig
Själva processen var mer intensiv än någon av oss trodde. De inledande stadierna var tuffa, och återhämtningsperioden var särskilt utmanande för Mark. Det fanns dagar av obehag och stunder av tvivel, ifrågasättande om resultatet skulle rättfärdiga medlen. Som hans partner var det en period av hjälplöshet för mig, att se honom ha ont och inte kunna göra så mycket åt det förutom att erbjuda min närvaro och stöd.
Jag ringde faktiskt till Jourhavande medmänniska för att få stöd en natt då Mark hade sådant ågren. Han såg fortfarande ut som en igelkott i pannan och var rädd för att han hade begått ett enormt misstag.
Heja Mark!
Men när veckor förvandlades till månader började vi se frukterna av hans tålamod. Det nya håret började äntligen växa, långsamt först, sedan mer stadigt. För varje dag som gick kunde jag se en förändring i Mark, inte bara fysiskt utan även känslomässigt och psykologiskt. Mannen som brukade skygga för fotografier och speglar började intressera sig stort för att styla sitt hår och experimenterade med utseenden som han tidigare trodde var utom räckhåll. Vi skulle på festival utan keps!
När jag reflekterar över det senaste året har jag märkt hur denna resa inte bara har handlat om hårväxt utan om personlig utveckling för oss båda. För Mark handlade det om att konfrontera sin osäkerhet och ta kontroll över sin egen berättelse. För mig handlade det om att förstå djupet i vårt partnerskap, att inse att kärlek inte bara handlar om att omfamna det goda utan också att navigera i utmaningarna tillsammans.
Väldigt bra för vårt förhållande
Det som förvånade mig mest var den påverkan Marks förvandling hade på vårt förhållande och sociala liv. Det finns en nyfunnen livlighet i honom som är smittsam. Han är mer utåtriktad, mer villig att engagera sig i sociala aktiviteter och jag tycker att det har fört oss närmare. Vi utforskar nya hobbyer tillsammans, deltar i evenemang som vi tidigare skulle ha hoppat över och i allmänhet bara njuter av livet mer.
I stunder av eftertanke tänker jag på hur samhället ser på procedurer som hårtransplantationer. Det finns ofta en dömande ton omkring detta, en bristande förståelse för de känslomässiga konsekvenserna bakom sådana beslut. Här gäller plötsligt inte sköt dig själv och… Men att bevittna Marks resa från första hand har lärt mig vikten av empati och stöd. Det har visat mig att det ibland är de förändringar vi gör på utsidan som katalyserar de mest betydande omvandlingarna på insidan.
Ett år senare kan jag med säkerhet säga att hårtransplantationen var mer än ett medicinskt ingrepp; det var en central punkt i våra liv. Det handlar inte bara om håret som Mark har fått tillbaka utan om glädjen, självförtroendet och livslusten som följde med det. När vi ser fram emot vad framtiden har att erbjuda är jag tacksam för denna resa och de lärdomar den har lärt oss om kärlek, motståndskraft och skönheten i att omfamna förändring.
