Ni vet den där grejen att träffa en kändis utan att verkligen träffas. Typ att se någon på håll eller inse att någon man känner har träffat en känd person. Häromdagen så såg jag någon som jag kände igen. Jag var säker på att det var en bekant.
Jag började vinka och heja från min sida av vägen. Personen noterade att jag vinkade och vinkade tillbaka fast med ett ansiktsuttryck som visade att vi minsann inte känner varandra. Inte surt men bara sådär som man ser ut när någon man inte känner vinkar till en.
Jag tänkte det var ju märkligt men så insåg jag. Jag hade mött Lassie! Det var en av de där Herreys bröderna. Fast inte i gyllene skor och inte sjutton kommer jag ihåg vad han hette. Var det Bengt eller Hasse?
Men jag gillade ju när de sjöng om blixtar och dunder. Det var under småbarnsåren. Det var en bra låt och det kan jag ju bevisa genom att sjunga den utantill många år efter att den uppträddes och spelades på radio.
Men alltså det var så märkligt att jag trodde att en av de där guldskogossarna var en bekant till mig. Helskumt ju.
Han råkar väl ut för detta hela tiden kan jag tänka mig. Så måste det ju vara för personer som har synts offentligt på olika sätt. När vi ser människor och läser om dem så blir de ju en del av vår tillvaro. Vi tror nästan att vi känner personerna men de har ju aldrig sett oss.
Så Bengt, Gunnar eller om det var Hasse, det var bara jag, Nillan som vinkade. Inget skumt med det. Vi ses kanske på Summerburst?
Här är gubbarna på usel engelska: